Keep left, no right

Jag trodde jag landat i paradiset! Allt är täckt av sockervit snö! Så vackert, så magiskt, så skimrande. Lyckades helt tydligt komma hem till den kallaste och färgstarkaste vintern på många många år.

Så det kändes rätt bra att återvända trots allt. Stängde in mig på stugan i Pernå och vågade mig ut i kylan endast för att skida. Fick smaka på julmat, äta pepparkakor, dricka mjölk, elda i brasan och bada bastu med dopp i snön. Och sedan sova under tre lager filtar och täcken.

Jetlag, aaahhh. Tro det eller inte, men jag har sovit ända till 5.44 idag (en lördag). Vågar knappt säga då jag somnade. Kom tillbaka till Helsingfors igår, efter några sköna dagar på lande. Den där landevistelsen behövdes för att själen skulle hänga med. Enligt Sara färdas själen i 80 km/h, så inte underligt att vi inte kom hem samtidigt. I stället har jag haft tankarna på andra sidan jordklotet hela veckan.

Men väl tillbaka i Helsingfors kommer vardagen emot. Var har jag mina nycklar, min plånbok, alla hundratals förmånskort som man behöver för att gå och handla? Vilken rockficka använde jag senast för busskortet? Hur var det med vinterskorna, köpte jag nya i fjol eller var det inte tillräckligt kallt för det?

Tog mig in till centrum för lite pappersbyråkrati och lovade sedan köra hem pappas bil från stan. Lyckades sätta igång tjuvlarmet, höll på att stiga in på fel sida om bilen och tryckte ideligen igång vindrutetorkarna då jag skulle blinka. Inte lätt att vänja sig vid högertrafik efter ett halvår av "Keep left".

Dessutom går jag fel i trapporna, står på fel sida i rulltrapporna och krockar med alla på gatan. Helt anpassad är jag ännu inte.

Slutet

Klockan är snart elva på kvällen Hong Kong tid. Jag dricker kakao och tittar ut över glittrande skyskrapor genom de stora fönstrena på flygplatsen. Flyget går om 11 timmar, så det blir en lång natt här.

Har strövat omkring i Hong Kong de två senaste dagarna. Det är kallt, nästan 14 grader, så jag tvingades köpa en mössa på Ladies Market igår. Kan någon därhemma leta fram mina vinterkläder? Men å andra sidan, där hemma är vi rustade för vintern. HK är inte gjort för kyla, det finns inga batterier, bara luftkonditionering. Hostellet jag bodde på kändes som en iglo. Det blåste in från fönstren (som egentligen bara var öppna luckor i väggen) och täcket var en tunn filt som inte räckte någonvart. Därför väljer jag hellre flygplatsen i natt.

Min resa har kommit till ett slut. Den sista veckan har varit rätt intensiv. På måndagen tog jag flyget från NZ tillbaka till Australien och på onsdagen lämnade jag landet igen. Fler stämplar i passet.

Checkade in 22,9 kg (överraskande litet) men bär desto mer i handbagaget. Flög via Taiwan till Hong Kong och lyckades nästan missa planet i Taiwan då jag somnade i transithallen. Men vaknade av ett ilsket Final Call, tack och lov i tid.

Hade först ingen lust att utforska HK, men vistelsen visade sig bli lyckad. I går såg jag några marknader, åkte spårvagn och åt fiskbullar, idag tog jag bussen till en liten fiskeby, hittade några nya resekamrater och gjorde dem sällskap till världens största Buddha och några visdomsstickor... Och så åkte vi cable car över fantastiska berg.

Nu ska jag försöka sova, annars är jag inget trevligt sällskap då jag kommer hem.

En flygtur

Efter åtta dagar och en massa motgångar i Nya Zealand beslöt jag mig för att göra något jag helt säkert inte kommer att glömma. Hoppa fallskärm.

Så i morse släpade jag mig till flygfältet i Motueka i Abel Tasman National Park uppe i nordvästra hörnet av sydön, satte mig i ett litet ultralätt flygplan, åkte upp till några kilometers höjd och hoppade ut.

I verkligheten fick jag skjuts till flygplatsen så att jag inte skulle backa ur, klättrade upp i planet med blåa läppar och skräckslagen blick och knuffades ut från planet livrädd som bara vad.

Därefter var det bara underbart. Min hoppinstruktör skötte allt från fallskärm till att göra lustiga miner framför kameramannen. Själv hade jag fullt upp att beundra utsikten och hålla adrealinnivån på lagom nivå. Vi föll i 50 sekunder, i en hastighet på 200 km/h. De första sekunderna efter hoppet från planet skriker hjärnan bara stopp och magen kommer upp i halsen, men sedan breder man bara ut armarna och flyyyyger.

Det går inte att beskriva.

Efter att fallskärmen dämpat fallet kittlar det bara i magen av glädje. Det var länge sedan jag skrattade så mycket.

Från Middle Earth till King Kong-land

Kort rapport från Nya Zealand. Ligger under ett duntäcke i ett dunkelt rum i en regnig stad vid glaciären Franz Josef på västkusten och fryser.

Det ösregnar ute, och har gjort det så gott som varenda dag sedan första januari. Sommarsäsongen är i full gång här, massvis av turister och svårt att få plats på hostell och turer. Vädret ställer också till det och gör att turer inhiberas och allt grötar till sig.

Men jag klagar inte, det är en fin ö. Underbara vyer och massor att göra. Det känns som om vi gör fyra kontinenter och fyra årstider på samma dag. Från berg, dalar, regnskogar, galciärer och stränder. Med begränsad tid hinner man inte så mycket mer än att dra efter andan, knäppa några bilder och susa vidare i 100 km/h. Vägarna är visserligen rätt krokiga och brant upp och ner, så 100 km tar oftast minst 2 timmar att avverka. Och vi har kört a lot...

I går steg vi upp klockan 3.30 för att hinna till Milford Sound på paddlngsäventyr. I dag hade vi sovmorgon till 8.00. Lotte på bilden (min kajakvän) är från Holland.


I morgon ska jag klättra på glaciären, om vi inte regnar bort före det.

Och sist, har sett en sällsynt yellow-eyed söt pingvin, några albatrosser och en massa sälar! Och sandflugor...

Gott nytt år!

Nyår i Sydney. 6 miljoner dollar, 15 månader av förberedelse, 1,5 miljoner turister: allt för ett 12 minuter långt spektakel vid midnatt den sista december. Syntes jag i tv? Stod på västra sidan om bron och såg raketer och rök virvla runt i luften. Stjärnglitter regnade ner från bron över floden som skiftade i alla tänkbara färger. Det var hätfigt, men kanske inte så mäktigt som jag tänkt mig. Kändes aningen kort och snopet.


(Harbour Bridge och operahuset var huvudskådeplats för fyrverkeriet)


Men en upplevelse var det i alla fall. Stämningen i staden var magisk. Tog en åktur längs floden på eftermiddagen och såg folkmassorna bänka sig längs flodbanken med tält, picknickskorg och flitar. De som väntade längst fram hade stått där sedan kvällen innan.

Själv spenderade jag kvällen och natten på i en lägenhet med perfekt utsikt över bron och operahuset tillsammans med nya och gamla bekantskaper. Promenerade "hem" längs de öde gatorna framåt småtimmarna, och fascinerades över hur miljoner människor bara kan försvinna så snabbt.

***

God jul!

Julafton i Coffs Harbour i klassisk Aussie-style. Tog ett dopp vid stranden, åt choklad på en stormig klippa med utsikt över havet, åkte berg-och-dal-bana på ett kringresande tivoli. Fick en mjukishund i julklapp av en säkerhetsvakt. Tog nattbussen till Sydney.


Spenderade en vecka i Sydney mellan jul och nyår och fick sjuka fötter av att promenera upp och ner längs med gator och parker. Operahuset, Harbour Bridge, stränderna i Manly, Glebe... Åkte färja, buss och tåg. Förbannade mig över det evinnerliga regnet och återvände till lägenheten med våta skor nästan varje kväll. "Årets regnigaste vecka", antagligen. Förstås, och nu skiner solen i Perth.

En dagstripp till närliggande Blue Mountains gav en välbehövlig paus. Fantastiska vyer och branta klippväggar. Gick ner längs med hundratals trappsteg i en halv timme och åkte världens brantaste tågbana upp tillbaka. (bilden från tåget, Three Sisters i bakgrunden)


Höjdpunkter i Sydney:
En fantastisk musikal-opera-show i operahuset med Sara (bilden), bananbröd med kaffe längs en mysig gata i Newtown med Lauren och Josh, ett besök bland dugongerna och hajarna i Sydneys akvarium, en tupplur på gräsmattan uppe vid North head med utsikt över hela staden, en dubbelsäng endast för mig själv för tre nätter.


Inte så trevliga minnen:
Kackerlackan under soffan (uff, borde ha vant mig vid det här laget) känslan av att gå omkring i jeans efter så många dagar i shorts, våta fläckar på kameran av regnet.

Jag seglar och snorklar!

Här går det undan. Ena dagen ligger jag på däck och tittar upp mot stjärnorna från en segelbåt, och dagen efter bländas jag av glittrande skyskrapor från ett tak i en storstad.

Sedan den där ödesdigra bilfärden upp från Hervey Bay har jag:


• Sett ett näbbdjur, en "platypus", en av världens mest skygga och sällsynta varelser! Vi körde i timtal upp längs med en krokig väg till toppen av ett regnskogsbeklätt berg och fortsatte fem kilometer söderut genom skogen, parkerade vid Broken River och gick på tå ner till flodkanten. Väntade i minst en timme, viskade tålmodigt och stirrade oavbrutet på vattenytan. Och plötsligt plaskade de omkring där, mitt framför näsan på oss. Det var lika häftigt som då vi stötte på en koala med sin unge ute i det vilda nere vid Great Ocean Road. Det här är Australien!


• Anlänt till Airlie Beach i skymningen och förfärats över hur stökigt hostellet är. Tur nog var vi två om att dela kvällen, som slutade med att vi satt vid ett träbord under en palm i regnet och åt torrt fem dagar gammalt bröd med jordgubbssylt.


• Seglat! Från Airlie Beach bar det av ut till Whitsundays, de vackraste öarna jag någonsin sett. Turkosblått vatten, kritvit strand, gröna branta kullar... Och jag har dykt och snorklat bland de mest färggranna fiskarna och korallerna i hela världen.


• Solat vid en lagoon. Vattnet är nämligen farligt, en massa maneter som dödar en, sägs det. Så i havet är det stinger suit som gäller. Annars poolen.


• Åkt vattenrutschkana ute vid Stora barriärrevet från en specialbyggd ponton gjord för turister med mycket pengar. Ibland är det bra med studiekort.


• Flugit över Whitsundays öarna från Hamilton Island, lyxparadiset nummer ett. Checkade in 23 kilogram bagage. Hur är det möjligt? Under första flygturen från Perth vägde kappsäcken 17 kg.


• Åkt färja längs med floden genom ett nattglittrande Brisbane. Och köpt Toffe Nut kaffe och en ny Lonely planet med en dagbok att skriva ner alla tankar i.


• Köpt en bussbiljett med Greyhound ner till Sydney. Stannat i Byron Bay och sett Australiens mest östligaste punkt. Fick en vacker solnedgång på köpet! Och här är jag nu.

Otur på vägen

Morgonkaffe och internet på McDonald's i regniga Rockie, någonstans längs med Stora barriärrevet. Vi har sovit i en irländsk pub i natt, efter att ha råkat ut för diverse trubbel på vägen.

Då vi skulle lämna Hervey Bay insåg vi att någon slagit sönder bakrutan på vår hyrbil. Vilket ledde till diverse telefonsamtal och byråkrati och suckar och pustar. Tre timmar och alltför många dollar senare lyckades vi lämna turistorten i en ny bil.

Trots oavbrutet körande lyckades vi inte komma hela vägen fram till Mackay före solnedgången och tvingades söka härbärge i en övergiven spökstad längs kusten. Men det visade sig bli en oförglömlig natt i övre våningen av en karaktäristisk pub med jukebox, billig stek och rom. Vaknade endast en gång, där kring 4-snåret, då ett kilometerlångt koltåg körde genom stadens huvudstråk.

I övrigt var det öde, och jag som klagat på att hela östkusten är så fullpackad med turister och backpackers.