En flygtur

Efter åtta dagar och en massa motgångar i Nya Zealand beslöt jag mig för att göra något jag helt säkert inte kommer att glömma. Hoppa fallskärm.

Så i morse släpade jag mig till flygfältet i Motueka i Abel Tasman National Park uppe i nordvästra hörnet av sydön, satte mig i ett litet ultralätt flygplan, åkte upp till några kilometers höjd och hoppade ut.

I verkligheten fick jag skjuts till flygplatsen så att jag inte skulle backa ur, klättrade upp i planet med blåa läppar och skräckslagen blick och knuffades ut från planet livrädd som bara vad.

Därefter var det bara underbart. Min hoppinstruktör skötte allt från fallskärm till att göra lustiga miner framför kameramannen. Själv hade jag fullt upp att beundra utsikten och hålla adrealinnivån på lagom nivå. Vi föll i 50 sekunder, i en hastighet på 200 km/h. De första sekunderna efter hoppet från planet skriker hjärnan bara stopp och magen kommer upp i halsen, men sedan breder man bara ut armarna och flyyyyger.

Det går inte att beskriva.

Efter att fallskärmen dämpat fallet kittlar det bara i magen av glädje. Det var länge sedan jag skrattade så mycket.