Inget nytt under solen

Det här vädret går mig på nerverna. Alla guideböcker och internetsajter säger detsamma, Perth ska vara den soligaste staden i hela Australien. Och jo, så är det oftast. Men nej, inte det här året. För ser ni, september 2009 råkar vara den regnigaste septembermånaden sedan 1915, alltså nästan hundra år tillbaka.

Samtidigt har folket där på östkusten, lyckostarna i Melbourne och Sydney, fått uppleva en unik värmebölja med tanke på årstiden. Vänta till sommaren, säger alla. Då blir det hett. Kanske, men det är inte hettan jag längtar efter, bara känslan av att vakna upp till vackert väder, så man kunde unna sig en dag eller två vid någon av Perths världskända stränder (stadens absoluta stolthet).

Jag har funderat mycket på Perth den senaste tiden. Senast igår tangerade vi samtalsämnet, men några stop australiensiskt öl framför oss, på en mysig liten bryggerikrog i hjärtat av Fremantle. Välkommen till världens mest isolerade stad! Närmaste civilisation med utbyggd infrastruktur ligger 2 000 kilometer härifrån. Som att köra bil från Helsingfors till ... hm ... Genève i Schweiz. Inte något man gör varje vecka.

Så hurudant är Perth? En storstad, ja. En liten stad, ja. I hela västra Australien (WA) bor kring 2 miljoner, varav 1,4 är bosatta i Perth. Men själva stadskärnan är liten. Istället är invånarna bosatta i små och stora förorter som täcker in en rätt stor areal.

Vi/jag/mitt dagliga liv befinner oss i Murdoch. Att åka in till "city" är oftast ett projekt i sig och inget man tar sig för dagligen. Det är krångligt. Bussen går typ en gång i timmen, och tåget måste man alltid vänta på.

Så vad gör vi? Tja, studerar. Sitter instängda i våra rum och skriver essäer, har möten i biblioteket för att diskutera kolindustrins framtid, läser på tenter och streckar under ord och meningar och klottrar ner små anteckningar i marginalen.

Jag läser bäst ute på balkongen, vilket i praktiken innebär mindre tid för studier och mera tid för en massa intressanta pratstunder med storrökaren Tom. "Princess Diana", står det mitt bland några anteckningar om biodiversitet. Jag minns att vi talade om henne, Tom hade träffat henne då han var liten.

Bland materialet om Abraham Lincoln har jag funderat på livet efter döden, Adam och Eva och himmelriket. Vi talade om de två änglarna som besöker muslimerna i graven, efter att ha snubblat in på ämnet efter en dålig vits i Toms mammas Reader's Digest.

Och allra bäst, på sidan 169, står det: "Sometimes life couldn't be better ... goda minnen och goda vänner lever man länge på :) och lite solsken". (obs! då sken solen)

"Up at 6, go by 7"

Jag vaknade i morse någon minut över 6, två timmar före väckarklockan. Klarvaken, förvirrad, borttappad bland lakanen. Var är sovsäcken? Soluppgången? Terry, tältet, slamrandet av koppar och fat, ljudet av dragkedjor som öppnas i tälten runt omkring. Spridda skratt, morgonsömniga läten, suckar, fnitter ...

Den här måndagsmorgonen ligger jag ensam i min säng, med fördragna gardiner och omgiven av total tystnad, endast 24 timmar sedan jag låg inbäddad i sovsäcken vid lägerelden, blickades upp mot stjärnhimlen. Röken från gårdagens brasa snurrar runt i luften, askan pyr fortfarande. Vi har övernattat under stjärnorna, medan några sökt härbärge i fårhuset eller i ett uppslaget tält. Terry har dukat upp för frukost, flingor och bröd och det där eländiga jordnötssmöret som amerikanerna frossat i under hela resan.

Tio dagar i den australiensiska outbacken är över. En resa fylld av röd jord, vattenfall, trånga klyftor, saltvatten, snäckor, korallrev, kängurun, vilda djur, otroliga vyer och mycket skratt. Vi färdades närmare 4000 kilometer i en liten skumpig buss med countrylåtarna skvalande ur högtalarna. Stannade vid små roadhouses och laddade batterierna med kaffe och snacks. Snorklade runt bland sköldpaddor och korallrev, hoppade ner för klippor och landade i djupa vattenhålor, klättrade över riskfyllda berg och rullade ner för sandbanker.

Hur det känns att vara tillbaka bland studieböckerna? Suck.