Transperth!

Australien är stort. Det växer för varje dag. För varje ny gata du utforskar öppnar sig ett nätverk av ännu fler gator, och det bara fortsätter längre ut i förorterna (och slutar in the outback). Närmaste stad ligger en 20 minuters bussresa från Murdoch University. För att komma in till Perth City tar det först 5 minuter med buss och sedan cirka 20 minuter med tåg. Nästan alla har en bil, campus har hela 7 stora parkeringsplatser och det verkar inte räcka till.

Här finns massor att se, men du behöver minst en dag för att ta dig någonstans. Jag brukar ha lätt att orientera mig på nya platser, men här har jag ingen kontroll. Jag kan inte uppskatta avstånd, och inga kartar är vettiga nog att ge en överblick. Det går helt enkelt inte att överblicka. Det är enormt!

Tur nog fungerar kollektivtrafiken, Transperth! Bussarna följer tidtabellen och har klart markerade rutter. Du stiger på, "checkar in" med ditt SmartRider-kort och sitter ner på någon av de förvånansvärt fräscha sätena. Bussarna går på naturgas och för nästan inget oljud. Passagerna stiger av genom bakdörren, och är noga med att tacka chauffören innan de stiger av. Rejält minsann! Och när man stiger av "checkar man ut" sitt SmartRider-kort och ser saldot på maskinen.

En enkelresa inom en zon kostar 51 cent för oss studerande (dividera med hälften så får du euro). Inom Perth city åker du till och med gratis.

I går tog vi bussen till Fremantle, i dag till Garden City. Exakt vart vi åkte är lite diffust ännu, men okej, har bara varit här i knappt en vecka ännu.

***

En annan reflektion: Mörkret!
Det är vinter här, vilket kanske märks bäst om kvällarna. Kring 6 pm går solen ner, och det snabbt. Det blir kolmörkt. Ett sådant där djupt vintermörker som känns tungt, kallt och ibland lite skrämmande. Man vill bara krypa ihop i en varm liten vrå inomhus. Jag har virat in mig i en lånad filt på golvet framför den lilla kvadratiska värmemaskinen som snurrar en timme i taget. Har varmt te i koppen bredvid, eller kokat vatten (för kranvattnet smakar lite lustigt).

Det paradoxala är att det kan vara över 20 grader hett på dagarna. I dag satt jag ute på vår balkong med en kopp kaffe och svettades i en somrig topp. Insåg på kvällen att jag till och med bränt kinderna en aning. Men värmen är kortvarig, bara så länge solen är uppe. Och på morgnarna brukar det vara fukt på fönstrena, och vått i gräset.

Men vi går mot varmare tider här, i motsats till många andra.

I går kväll grillade vi ute i kylan, tills alla var genomfrusna. Men det kändes lite som sommar i alla fall. Smakade på kängurukött, en dyr delikatess här. Träffade några amerikaner, tyskar, asiater (klumpade ihop många länder) och en dansk. Har även lärt känna mina rumskompisar, suttit kring matbordet och bläddrat i kartböcker och berättat om ja, allt det där de hört om Finland men aldrig trott är sant. Farah är från Brunei och är här tack vare sin regerings generösa understöd. I utbyte måste hon återvända hem efter studierna och undervisa i engelska i fem år. Dessutom får hon inte gifta sig här. Och inte lära ut olika religioner. Och blir hon underkänd i en kurs blir hon hemskickad och skyldig myndigheterna de där 10 000 dollarna som studierna här kostar per termin.

Åh, säger jag och börjar diska. På tal om att vara på utbyte.

I dag har jag ...

... sprungit omkring på campus och fixat diverse grejer ...

... sett en känguru ...

... eller flera ...

... och en krokodil .... på zoo ...

... och Perth City!

Bubble Tea

Meng dök upp från ingenstans och tyckte vi såg borttappade ut. Vem gör inte det efter första introdagen då kartor, lösenord, flyers och handböcker i alla tänkbara färger snurrar omkring på campus.

Så samma kväll trängde vi in oss i några bilar och åkte ut till en förortschinabuffet. Jag, två tyskar och ett tredussintal kineser från Malaysia. Och visst blev det buffet för hela slanten, med och utan pinnar. Och högljutt. Och trevligt.

Meng ville avrunda kvällen med Bubble Tea, och lyckades dra med hela gänget till innestället nummer ett där man dricker te med 68 olika smaker. Inte på en gång förstås, men man ska välja smak, mjölk, temperatur, is, socker - och sago. En sorts slibbiga runda små gummibollar som ser ut att komma direkt från havsbotten. Växer tydligen på palmer. Spännande att testa, men jag dricker helst te utan sugrör och utan att få slemklumpar i röret titt som tätt.

Plötsligt skulle det lekas. Och bara kungen av kineserna fick bestämma. De skuttar runt på gräset och hoppar omkring som finnarna efter tillräckligt mycket sprit. Men här är alla nyktra och fullständigt galna.

Vi var totalt genomfrusna och uttröttade på vägen hem. Meng skrattar. Det här är "normal acitvity", något vi tydligen kommer att göra varje fredag. Men det är fortfarande bara måndag.

(och mamma, Karlavagnen syns där ute varje kväll! Mina rumskamrater har städat upp efter sig och verkar riktigt trevliga. Dessutom kan det vara över 20 grader på dagen om solen skiner. Och jag har fixat internet till lägenheten.)

Vilse i mörkret

Först var det bara mörkt, och regnigt. Mitt namn fanns inte på några listor och allt var fel. Blev inkvarterad i ett kallt rum i studentbyns antagligen mest smutsiga och kaotiska lägenhet. Efter 37 timmars resande känns allt bara eländigt.

Men okej, mitt i natten finns inga alternativ. Jag dricker en kopp te med Fara, får svar på en bråkdel av alla tusentals frågor och lyckas bädda en provisorisk säng. Det sista jag gör innan läggdags är att skriva en kort inköpslista:

- Köp rengöringsmedel
- Disktrasor
- Ordentligt toalettpapper
- En varm filt

Det är iskallt om nätterna och värmemaskinen i rummet måste manuellt sättas på varje timme. Vaknar av att det är iskallt, somnar om, hör röster i köket, somnar om. Sätter på värmaren, somnar om. Lägger en tröja över fötterna. Somnar om. Ser att det är ljust utanför fönstret. Somnar om.

Vaknar 20 timmar senare, i kolmörker. Tom (från Australien) och Ed (från USA) är vakna. Det finns en bensinstation som är öppen 24/7, någon kilometer från campus. Jag lyckas orientera mig fram i mörkret, köper något att äta och börjar huttrande gå tillbaka. Tar vägen via uni. Campuset är stort, jättestort. En timme senare passerar jag en skylt med "se upp för kor", några okända djur springer runt i mörkret.

Till slut stannar jag i en mörk rondell och snörvlar av kyla. Har ingen aning om var jag är. Står där tills en securitybil kommer körande en kvart senare. Säkerhetsvakten är snäll, förklarar att jag är låångt från studentbyn men erbjuder vänligt skjuts tillbaka. Det är härligt varmt i bilen.

Väl tillbaka i svinstian känns det ännu mer dystert. Går och lägger mig. Sover 12 timmar. Vaknar av att det är ljust ute och bestämmer mig för att ge det här landet en chans.

Stiger upp, dricker kaffe med de andra och går ut i solljuset. Det är varmt och härligt! Underbart vackert! Promenerar en lång stund, går till butiken och köper rengöringsmedel och återvänder till lägenheten och desinficerar hela rummet. Nu känns det bättre! Kan bara bli bättre.

17,8 kg + 7,5 kg + 2 kg

Allt rymdes inte med. Men tillräckligt att släpa på ändå. Den välnötta blå ordboken från lågstadiet, en Marimekko-handduk och tredje delen av Stieg Larsson-serien som jag inte vågat läsa slut på ett år, för att nu ta några exempel. Och förstås datorn som Fredde topptrimmat!

Sitter för tillfället på en konstgjord ö utanför Hong Kong och väntar på att stiga ombord på det tredje och sista flyget. Här är 32 grader och jag är klädd för vinterväder.

Frankfurt var dränkt i regn och dimma, från planet syntes endast myrstigen av billyktor längs Autobahn. Landningen i Hong Kong var däremot något av det vackraste jag varit med om. Hade det inte varit för två vinluktande finnarna bredvid hade de där 12 timmarna i luften varit nästan angenäma. Vi talade inte med varandra, förutom då jag måste be dem maka på sig för att komma fram till toaletten. Sedan låtsades vi tala olika språk.

Efter 27 timmars resa utan sömn känns det sedan jättelogiskt att lämna flygplatsen i Hong Kong för att ta snabbtåget in till downtown i väntan på nästa flyg. Inte ens yllefleecen, långbyxorna, flygstrumporna och de två tunga väskorna satte stopp för den idén. En massa blanketter om hälsoläget ska fyllas i. Svetten bara rinner och sömnbristen gör kinderna röda. Alla ser misstänksamma ut. Här är det superhygien och ansiktsskydd som gäller. Jag använder upp hela förrådet av hygienservetter under den två timmar långa promenaden i stan. Åker världens längsta rulltrappa, ser skyskrapor och lustiga djur och spenderar 100 dollar på tågbiljetter.

Och nu vill jag bara sova.