Keep left, no right

Jag trodde jag landat i paradiset! Allt är täckt av sockervit snö! Så vackert, så magiskt, så skimrande. Lyckades helt tydligt komma hem till den kallaste och färgstarkaste vintern på många många år.

Så det kändes rätt bra att återvända trots allt. Stängde in mig på stugan i Pernå och vågade mig ut i kylan endast för att skida. Fick smaka på julmat, äta pepparkakor, dricka mjölk, elda i brasan och bada bastu med dopp i snön. Och sedan sova under tre lager filtar och täcken.

Jetlag, aaahhh. Tro det eller inte, men jag har sovit ända till 5.44 idag (en lördag). Vågar knappt säga då jag somnade. Kom tillbaka till Helsingfors igår, efter några sköna dagar på lande. Den där landevistelsen behövdes för att själen skulle hänga med. Enligt Sara färdas själen i 80 km/h, så inte underligt att vi inte kom hem samtidigt. I stället har jag haft tankarna på andra sidan jordklotet hela veckan.

Men väl tillbaka i Helsingfors kommer vardagen emot. Var har jag mina nycklar, min plånbok, alla hundratals förmånskort som man behöver för att gå och handla? Vilken rockficka använde jag senast för busskortet? Hur var det med vinterskorna, köpte jag nya i fjol eller var det inte tillräckligt kallt för det?

Tog mig in till centrum för lite pappersbyråkrati och lovade sedan köra hem pappas bil från stan. Lyckades sätta igång tjuvlarmet, höll på att stiga in på fel sida om bilen och tryckte ideligen igång vindrutetorkarna då jag skulle blinka. Inte lätt att vänja sig vid högertrafik efter ett halvår av "Keep left".

Dessutom går jag fel i trapporna, står på fel sida i rulltrapporna och krockar med alla på gatan. Helt anpassad är jag ännu inte.

Slutet

Klockan är snart elva på kvällen Hong Kong tid. Jag dricker kakao och tittar ut över glittrande skyskrapor genom de stora fönstrena på flygplatsen. Flyget går om 11 timmar, så det blir en lång natt här.

Har strövat omkring i Hong Kong de två senaste dagarna. Det är kallt, nästan 14 grader, så jag tvingades köpa en mössa på Ladies Market igår. Kan någon därhemma leta fram mina vinterkläder? Men å andra sidan, där hemma är vi rustade för vintern. HK är inte gjort för kyla, det finns inga batterier, bara luftkonditionering. Hostellet jag bodde på kändes som en iglo. Det blåste in från fönstren (som egentligen bara var öppna luckor i väggen) och täcket var en tunn filt som inte räckte någonvart. Därför väljer jag hellre flygplatsen i natt.

Min resa har kommit till ett slut. Den sista veckan har varit rätt intensiv. På måndagen tog jag flyget från NZ tillbaka till Australien och på onsdagen lämnade jag landet igen. Fler stämplar i passet.

Checkade in 22,9 kg (överraskande litet) men bär desto mer i handbagaget. Flög via Taiwan till Hong Kong och lyckades nästan missa planet i Taiwan då jag somnade i transithallen. Men vaknade av ett ilsket Final Call, tack och lov i tid.

Hade först ingen lust att utforska HK, men vistelsen visade sig bli lyckad. I går såg jag några marknader, åkte spårvagn och åt fiskbullar, idag tog jag bussen till en liten fiskeby, hittade några nya resekamrater och gjorde dem sällskap till världens största Buddha och några visdomsstickor... Och så åkte vi cable car över fantastiska berg.

Nu ska jag försöka sova, annars är jag inget trevligt sällskap då jag kommer hem.

En flygtur

Efter åtta dagar och en massa motgångar i Nya Zealand beslöt jag mig för att göra något jag helt säkert inte kommer att glömma. Hoppa fallskärm.

Så i morse släpade jag mig till flygfältet i Motueka i Abel Tasman National Park uppe i nordvästra hörnet av sydön, satte mig i ett litet ultralätt flygplan, åkte upp till några kilometers höjd och hoppade ut.

I verkligheten fick jag skjuts till flygplatsen så att jag inte skulle backa ur, klättrade upp i planet med blåa läppar och skräckslagen blick och knuffades ut från planet livrädd som bara vad.

Därefter var det bara underbart. Min hoppinstruktör skötte allt från fallskärm till att göra lustiga miner framför kameramannen. Själv hade jag fullt upp att beundra utsikten och hålla adrealinnivån på lagom nivå. Vi föll i 50 sekunder, i en hastighet på 200 km/h. De första sekunderna efter hoppet från planet skriker hjärnan bara stopp och magen kommer upp i halsen, men sedan breder man bara ut armarna och flyyyyger.

Det går inte att beskriva.

Efter att fallskärmen dämpat fallet kittlar det bara i magen av glädje. Det var länge sedan jag skrattade så mycket.

Från Middle Earth till King Kong-land

Kort rapport från Nya Zealand. Ligger under ett duntäcke i ett dunkelt rum i en regnig stad vid glaciären Franz Josef på västkusten och fryser.

Det ösregnar ute, och har gjort det så gott som varenda dag sedan första januari. Sommarsäsongen är i full gång här, massvis av turister och svårt att få plats på hostell och turer. Vädret ställer också till det och gör att turer inhiberas och allt grötar till sig.

Men jag klagar inte, det är en fin ö. Underbara vyer och massor att göra. Det känns som om vi gör fyra kontinenter och fyra årstider på samma dag. Från berg, dalar, regnskogar, galciärer och stränder. Med begränsad tid hinner man inte så mycket mer än att dra efter andan, knäppa några bilder och susa vidare i 100 km/h. Vägarna är visserligen rätt krokiga och brant upp och ner, så 100 km tar oftast minst 2 timmar att avverka. Och vi har kört a lot...

I går steg vi upp klockan 3.30 för att hinna till Milford Sound på paddlngsäventyr. I dag hade vi sovmorgon till 8.00. Lotte på bilden (min kajakvän) är från Holland.


I morgon ska jag klättra på glaciären, om vi inte regnar bort före det.

Och sist, har sett en sällsynt yellow-eyed söt pingvin, några albatrosser och en massa sälar! Och sandflugor...

Gott nytt år!

Nyår i Sydney. 6 miljoner dollar, 15 månader av förberedelse, 1,5 miljoner turister: allt för ett 12 minuter långt spektakel vid midnatt den sista december. Syntes jag i tv? Stod på västra sidan om bron och såg raketer och rök virvla runt i luften. Stjärnglitter regnade ner från bron över floden som skiftade i alla tänkbara färger. Det var hätfigt, men kanske inte så mäktigt som jag tänkt mig. Kändes aningen kort och snopet.


(Harbour Bridge och operahuset var huvudskådeplats för fyrverkeriet)


Men en upplevelse var det i alla fall. Stämningen i staden var magisk. Tog en åktur längs floden på eftermiddagen och såg folkmassorna bänka sig längs flodbanken med tält, picknickskorg och flitar. De som väntade längst fram hade stått där sedan kvällen innan.

Själv spenderade jag kvällen och natten på i en lägenhet med perfekt utsikt över bron och operahuset tillsammans med nya och gamla bekantskaper. Promenerade "hem" längs de öde gatorna framåt småtimmarna, och fascinerades över hur miljoner människor bara kan försvinna så snabbt.

***

God jul!

Julafton i Coffs Harbour i klassisk Aussie-style. Tog ett dopp vid stranden, åt choklad på en stormig klippa med utsikt över havet, åkte berg-och-dal-bana på ett kringresande tivoli. Fick en mjukishund i julklapp av en säkerhetsvakt. Tog nattbussen till Sydney.


Spenderade en vecka i Sydney mellan jul och nyår och fick sjuka fötter av att promenera upp och ner längs med gator och parker. Operahuset, Harbour Bridge, stränderna i Manly, Glebe... Åkte färja, buss och tåg. Förbannade mig över det evinnerliga regnet och återvände till lägenheten med våta skor nästan varje kväll. "Årets regnigaste vecka", antagligen. Förstås, och nu skiner solen i Perth.

En dagstripp till närliggande Blue Mountains gav en välbehövlig paus. Fantastiska vyer och branta klippväggar. Gick ner längs med hundratals trappsteg i en halv timme och åkte världens brantaste tågbana upp tillbaka. (bilden från tåget, Three Sisters i bakgrunden)


Höjdpunkter i Sydney:
En fantastisk musikal-opera-show i operahuset med Sara (bilden), bananbröd med kaffe längs en mysig gata i Newtown med Lauren och Josh, ett besök bland dugongerna och hajarna i Sydneys akvarium, en tupplur på gräsmattan uppe vid North head med utsikt över hela staden, en dubbelsäng endast för mig själv för tre nätter.


Inte så trevliga minnen:
Kackerlackan under soffan (uff, borde ha vant mig vid det här laget) känslan av att gå omkring i jeans efter så många dagar i shorts, våta fläckar på kameran av regnet.

Jag seglar och snorklar!

Här går det undan. Ena dagen ligger jag på däck och tittar upp mot stjärnorna från en segelbåt, och dagen efter bländas jag av glittrande skyskrapor från ett tak i en storstad.

Sedan den där ödesdigra bilfärden upp från Hervey Bay har jag:


• Sett ett näbbdjur, en "platypus", en av världens mest skygga och sällsynta varelser! Vi körde i timtal upp längs med en krokig väg till toppen av ett regnskogsbeklätt berg och fortsatte fem kilometer söderut genom skogen, parkerade vid Broken River och gick på tå ner till flodkanten. Väntade i minst en timme, viskade tålmodigt och stirrade oavbrutet på vattenytan. Och plötsligt plaskade de omkring där, mitt framför näsan på oss. Det var lika häftigt som då vi stötte på en koala med sin unge ute i det vilda nere vid Great Ocean Road. Det här är Australien!


• Anlänt till Airlie Beach i skymningen och förfärats över hur stökigt hostellet är. Tur nog var vi två om att dela kvällen, som slutade med att vi satt vid ett träbord under en palm i regnet och åt torrt fem dagar gammalt bröd med jordgubbssylt.


• Seglat! Från Airlie Beach bar det av ut till Whitsundays, de vackraste öarna jag någonsin sett. Turkosblått vatten, kritvit strand, gröna branta kullar... Och jag har dykt och snorklat bland de mest färggranna fiskarna och korallerna i hela världen.


• Solat vid en lagoon. Vattnet är nämligen farligt, en massa maneter som dödar en, sägs det. Så i havet är det stinger suit som gäller. Annars poolen.


• Åkt vattenrutschkana ute vid Stora barriärrevet från en specialbyggd ponton gjord för turister med mycket pengar. Ibland är det bra med studiekort.


• Flugit över Whitsundays öarna från Hamilton Island, lyxparadiset nummer ett. Checkade in 23 kilogram bagage. Hur är det möjligt? Under första flygturen från Perth vägde kappsäcken 17 kg.


• Åkt färja längs med floden genom ett nattglittrande Brisbane. Och köpt Toffe Nut kaffe och en ny Lonely planet med en dagbok att skriva ner alla tankar i.


• Köpt en bussbiljett med Greyhound ner till Sydney. Stannat i Byron Bay och sett Australiens mest östligaste punkt. Fick en vacker solnedgång på köpet! Och här är jag nu.

Otur på vägen

Morgonkaffe och internet på McDonald's i regniga Rockie, någonstans längs med Stora barriärrevet. Vi har sovit i en irländsk pub i natt, efter att ha råkat ut för diverse trubbel på vägen.

Då vi skulle lämna Hervey Bay insåg vi att någon slagit sönder bakrutan på vår hyrbil. Vilket ledde till diverse telefonsamtal och byråkrati och suckar och pustar. Tre timmar och alltför många dollar senare lyckades vi lämna turistorten i en ny bil.

Trots oavbrutet körande lyckades vi inte komma hela vägen fram till Mackay före solnedgången och tvingades söka härbärge i en övergiven spökstad längs kusten. Men det visade sig bli en oförglömlig natt i övre våningen av en karaktäristisk pub med jukebox, billig stek och rom. Vaknade endast en gång, där kring 4-snåret, då ett kilometerlångt koltåg körde genom stadens huvudstråk.

I övrigt var det öde, och jag som klagat på att hela östkusten är så fullpackad med turister och backpackers.

Från öknen till kusten

Australien fortsätter att fascinera, det är ett enda stort äventyr från morgon till kväll. För att sammanfatta vårt äventyr hittills:

Vår resa började i Alice Springs och förde oss ända ut till nationalikonen Uluru och närbelägna Kata Tjuta (bilden). På kartan finns de i mitten av Australien, i hjärtat av det röda centret.

Från Alice Springs tog vi tåget söderut till Adeleide. Resan med The Ghan tog 23 timmar och gick förvånansvärt smärtfritt.

Tre dagar i Adeleide gav rum för en cykeltur ner till stranden och marinan. Observera julstämningen på gatorna.

"No standing, reindeer only". Julgubben har fått min önskelista.

Från Adeleide tog vi tåget till Melbourne, 10,5 timmar. Tina och Chris från Tyskland står för lunchen.

Shopping i Melbourne. Det ösregnade hela dagen...

Men dagen efter hade vi strålande väder. Hela onsdagen ägnade vi åt att köra längs med Great Ocean Road, en av Australiens vackraste platser.

Min strand finns längs vägen. Från Melbourne bar det av till Brisbane och upp till Hervey Bay, därifrån vi tog en tre dagars 4WD safari camping tur ut till Fraser Island. Tina och Chris stannade kvar i Melbourne för att fortsätta på egna vägar.

Kirstin och jag på ön ...

... tillsammans med 10 backpackers i en bil.

Det finns inga vägar på Fraser Island, bara sand och strand. Men vi överlevde utan att köra fast en enda gång.

Backpacking

Sitter för tillfället i en hostellobby i Adeleide, South Australia, med internetförbindelse för en timme. Förra lördagen lämnade vi Perth, strax efter fyra på morgonnatten, efter några tårögda och skrattglada timmar tillsammans kring poolen på campus.

Sent samma dag anlände vi till ett svettigt Alice Springs, med närmare 37 grader och en massa flugor. Söndagen spenderade vi i den lilla byn i hjärtat av Australien för att sedan åka ut på en tredagars tur till Uluru, mer känt som Ayers Rock. Sov under stjärnorna och vandrade bland hisnande vackra vyer varje dag. Har aldrig druckit så mycket vatten som under de där dagarna.

Tågresan tillbaka till Adeleide tog 23 timmar, men gick förvånansvärt snabbt. Med tre goda vänner som resesällskap blir det aldrig tråkigt. Och så fanns det ju alltid känguruskelett och uttorkade floder att titta på längs vägen.

Och nu har vi bott här i tre dagar. Första eftermiddagen somnade vi på en gräsmatta nere vid floden, andra dagar lyssnade vi till en digeridoo-konsert och i dag har vi cyklat ner till rikemansmarinan och tittat på båtar. I morgon bitti bär det av till Melbourne med tidiga morgontåget. Torde ta kring 12 timmar.

Och i korthet:

• Klockan här är nu åtta och en halv timme före finsk tid, om någon undrar.

• Min röda kappsäck har klarat 20-kilo gränsen hittills (tack och lov har ingen vägt mitt handbagage).

• Min fot är fortfarande svullen efter surfingen.

• Vi har ännu inte grälat en enda gång efter en veckas resande tillsammans.

• Jag läser en massa böcker och njuter av att göra ingenting.

• .. och, jag har lärt mig somna sekunden efter att jag lagt huvudet på dynan. Det är ett bra tecken. No worries down under!

Sista torsdagen

Jag läste ur John Grishams bok för en stund sedan, Testamentet. Den har legat på hyllan i mitt rum i fyra långa månader och ska nu packas ner i en låda för att fraktas hem över sjön i ytterligare tre månader. Den är alltför viktig för att lämnas kvar. Den hör hemma på vinden uppe i Jakobstad, där jag hittade den en vacker sommardag sista veckan före avfärd.

Egentligen borde jag läsa för examen imorgon, men det får vänta en stund. Avnjuter sista pulverkaffet och lyssnar på den svarta kråkorna utanför fönstret. Saknar dem inte. Ännu.
Vi tog en tur till Kardinya idag och hämtade hem stora papplådor som ska fyllas med allt som inte får plats i kappsäcken. Att skicka hem 10 kilo kostar 100 dollar, så det gäller att hålla mig till rimligheter.

Imorgon är sista dagen i Perth. Ska checka ut, skiva sista provet klockan 14 på eftermiddagen och sedan dela ut kramar åt höger och vänster åt alla goda vänner som fortsätter åt olika håll.

Vid 6-tiden på morgonen går flyget till Adeleide, och några timmar senare till Alice Springs. På måndag har vi bokat en tre-dagars-tur till Uluru. Därefter korsar vi landet och tar tåget tillbaka till Adeleide, en dygns resa ungefär.

Följande måndag åker vi vidare till Melbourne där vi stannar till torsdag. Jag och Kirstin flyger sedan till Brisbane, sätter oss i en bil och kör upp mot Hervey Bay och Fraser Island där vi har ett tredagars sand-safariäventyr framför oss. Väl tillbaka på torra land kör vi uppåt längs barriärrevet och återlämnar hyrbilen vid Airlie Beach utanför Whitsundays, där vi stiger ombord på en segelbåt och seglar iväg för några dagar.

Vid det här laget borde vi vara nånstans kring den 18 december och lagom solbrända efter snorkling och surfing. Sedan vet jag inte så mycket mer.

Jul? Nu?

Bara en kort reflektion. Tom spelar julsånger i duschen (Stilla natt) och Farah äter pepparkakor i vardagsrummet, med tomteluvan bredvid sig på soffan. Det är närmare 30 grader varmt ute och folk svalkar sig på balkongerna. Något är fel.

Allt ska packas ner den här veckan. Hela lägenheten ska in i små lådor och tömmas för sommaren, mitt rum likaså. Ska skicka hem några paket med vinterkläder, böcker och annat skräp som mamma tycker att jag borde slänga bort redan nu. Men nej, det ska SPARAS. Punkt.

Okej, nu lyssnar vi på Aladdin. Det blir bara bättre...


(det här ska vara tomt till helgen)

What a morning!

Tidiga morgnar är det allra bästa. Speciellt morgnar då det stormat och ösregnat hela natten, för att sedan lugna ner sig vid 6-tiden och lämna kvar en frisk fläkt fylld av dofter och fukt.

Det droppar fortfarande utanför mitt fönster, men molnen börjar skingras. Jag har väckt upp Winston, som vanligtvis inte gillar tidigare morgnar, men idag var det nödvändigt. Pulverkaffet är slut, och närmaste räddning betyder en 200 meters promenad över till Kirstin i nya studentbyn.

Winston är vår tjutande espressomaskin som brukar förgylla en och annan studerandes sinne. Han samarbetar allra helst med Tom, men jag jobbar på min övertalningsförmåga.

Börjar längta efter ett riktigt hushåll - med allt som hör till. Endast en vecka återstår, så ingen orkar längre investera i sådant som behövs:

1) En visp att röra ihop saker med
2) Medel att ta bort rödvinsfläckar från en vit kjol
3) En ordentlig disktrasa

Ikväll ska vi äta ute, fira med en sista middag tillsammans. I övrigt känner jag mig ganska färdig att lämna Perth. Har sett det mesta av stan, från stränderna till museerna, kört bil i morgonrusningen längs Freeway 2, druckit chai latte vid Cappuccino Strip i Fremantle, sett Australia II som vann America's Cup på 80-talet, ätit världens godaste pasta på italienska Sandrino's, svalt litervis med saltvatten utanför Scarborough surfbeach, hört självaste Matt Gresham live på en fiskpub och vandrat upp för St Jacob's ladder för att beundra utsikten över Perth i solnedgången.

Och nu ska jag studera.

Känguru på bild

Det regnar! Jippii! Har nästan saknat det... Å andra sidan håller det flugorna borta, de där surrande små kräkena som finns överallt och börjar vara rätt så enerverande. I går satsade vi istället på andra små söta djur, och hälsade på kängurun och koalabjörnar i en wildlife park en timmes utfärd från campus.


Min kamera fungerar bevisligen igen, efter sandduschen uppe i norr (se nedan). Kostade 50 dollar att tvätta den från smuts och sten.


Jag sitter och skriver på min slutstory för MCC601. Tack Fredde för den något tillskrynklade Fazers Blå-plattan som kom på posten. Den räddade åtminstone halva artikeln. Många har börjat planera vilka maträtter de ska beställa då de kommer hem. Jag saknar speciellt bröd, riktig potatis och vanlig mjölk. Har nästan glömt vad man äter därhemma? Kräftor kanske?

Födelsedag!

Det har hänt så mycket att jag knappast hinner med själv. Men några höjdpunkter:

• Födelsedag! Eftersom det är examenstider råder no-noise-policy i studentbyn. Inga "sociala tillställningar" är tillåtna. Sådana regler måste förbises då något stort ska firas, tyckte vi, och ställde till med världens fest. Svenska Henrik fyllde år dagen före mig, så vi slog ihop en skandinavisk smörgåstårta och gräddtårta, köpte in Finlandia och Absolut Vodka och bjöd in alla vänner i byn.


• Studierna är ÖVER. Det "enda" som återstår för min del är en slutexamen och två större projekt. Så vi jobbar hårt med det sista.


• Vi har hyrt en bil för några veckor och kör nu nästan dagligen ner till stranden för att surfa, sola eller annars bara njuta av havet. Det är sand och saltvatten överallt, underbart.

• Min fot är svullen igen. Damn surfbräda. Men å andra sidan lyckades jag hållas på brädet ända in till stranden.

• Studentbyn börjar tömmas på folk. En av mina flatmates har flyttat ut (han den tysta) utan att vi märkt något. Samtidigt är det farewell-fester så gott som dagligen någonstans.

• Jag har fått så många fina presenter att jag fortfarande är rörd. Fredde, Jessi och Matti ska få ett extra tack för den underbara film som jag fick på posten igår. En minut in i filmen hade jag redan så hemlängtan att jag övervägde att ta första bästa flyg hem. Och när Fredde satte sig på cykeln och trampade efter tändvätska till tonerna av Bicycle Race skrattade och grät jag så att mina rumskamrater kom inrusande med stora ögon. Åh, vilka proffs, kunde platsa i vilken filmfestival som helst! Och extra plus för "Behind the scenes footage"!

• Övrigt, såg Michael Jacksons This is it för några veckor sedan, drack te med journalist-överhuvudet vid universitetet, intervjuade en australiensisk parlamentsledamot och köpte två nya kjolar häromdagen.

Hot, hot, hot

Jag vaknade i en bastu i morse. Det är hett! Värmemaskinen har blivit onödig, IKEA-filten får stanna i fotändan, vem behöver den då det är över 30 grader i skuggan och svettigt inomhus?

Men det ska bli svalare till helgen igen. Ända ner till 24. Jag vet, har väder på hjärnan alltför ofta, men kan inte låta bli att reflektera över värmen hela tiden då alla bara klagar över novembergrått höstrusk därhemma. Det här är faktiskt första gången i mitt liv jag spenderar en hel novembermånad utanför de finska gränserna. Tänk att det tog så länge...

Blev influensavaccinerad i tisdags, även om någon större epidemi inte slagit till i Australien. Enligt hälsosystern är USA och Europa värst drabbade just nu. Men folk verkar vara rätt lugna inför hoten här. Känner ett par stycken som varit sjuka under hösten, men det klassades som en högst vanlig influensa.

I övrigt har studierna fortsatt. Sista veckan föreläsningar är snart över. Och så har vi varit ute på en galen roadtrip igen.

Ååh, det åskar!

I går kväll åskade det. Hela himlen lystes upp av blixtrar i olika mönster, höga och låga och raka och slingrande. Vi hade utsikt över hela spektaklet, från lägenheten på tredje våningen där vi satt och tittade på film. Den mest avkopplande söndagskvällen på länge, efter en skön slapp dag på stranden.

Kanske det betyder att vi äntligen får sommar här. Nog för att vädret varit helt okej, 20 plus nästan varje dag och solsken. I lördags var det regnsjukt, så vi åkte till ett shoppingcenter med Maltes bil och spenderade kvällen på lokala biografen. Inte illa det heller.

Föreläsningarna är inne på slutrakan, vilket betyder att vi snart måste börja förbereda oss för de slutliga tenterna. De flesta européer verkar studera som galningar, medan amerikanerna hellre spenderar veckorna på olika fester. Men nästa helg är det dags att resa igen, vart och hur är ännu oklart.

Men jag börjar få nog av det här rummet. Nog av mina rumskamrater som jag sett alltför mycket av. Vi lagade mat tillsammans två kvällar förra veckan, vilket var en kväll för mycket. De går mig på nerverna ibland.

I dag var faktiskt första dagen jag kände en släng av hemlängtan. Kanske var det åskvädret, kanske oljudet från vardagsrummet, kanske känslan av att alla börjar vara lite trötta på det intensiva levandet här. Just nu skulle jag behöva fotmassage, en egen soffa att ligga raklång i, finskt kaffe, ett rent badrum, ett ordentligt sängtäcke, nya kläder (nej, man kan inte klädshoppa i Perth, de förstår sig inte på mode) och en varm kram.

Det jag däremot har är en fin solbränna, världens bästa studievänner, tre bra böcker, en australiensisk stråhatt och inga prestationskrav den här veckan. Så, det kunde vara sämre.

En paus i resandet

En typisk tisdagkväll. Det är kaos i lägenheten, vilket ungefär betyder att vi socialiserar. Jag har en paus i studierna, efter att ha suttit uppe halva natten för att gå igenom ett tusental australienska företag på jakt efter ett scoop för vår journalistkurs. Farah bjuder på glass, Yibing steker plättar, Toms mammas två råttor har invaderat vardagsrummet, musiken ekar från duschrummet.

Det kunde inte vara mer träffande, då Jade Ewens It's My Time tränger genom väggarna:

"I’ve been down, down so long
But those days are gone now
I’ve got the will, I’ve earned the right
To show you it’s my time tonight"

Vädret har svängt. Vi hade över 30 grader i helgen, samma helg som festivalen One movement firades i Perth. Hela Esplanadparken intogs av musik, solsken och glada människor. Jag spenderade lördagen bland folkmassorna, och ägnade söndagen åt att cykla runt staden längs med floden. Mötte familjer på söndagspicknick, båtfolk på väg ut på sjön, tävlingsseglare i sina jollar, flanerande stadsbor och trevliga medcyklister.

Såg mer av staden än jag sett under mina knappt tre månader här. Samtidigt var det skönt med en ledig helg. Det har varit rätt mycket resande på sista tiden. De senaste veckorna har jag spenderat fem härliga dagar i sydvästra hörnet av Australien, två underbara solskensdagar på Rottnest Island och fem heta dagar uppe i Broome.

Broome var ett riktigt äventyr. Så hett att jag sov under stjärnorna, så vackert att jag fyllde min kamera alltför snabbt, så laidback att jag klarade av att ligga på stranden nästan en hel dag med min bok utan att bli rastlös.

Mitt resesällskap anlände på fredagen och då bar det av ut i outbacken. Den riktiga outbacken med krokodiler, heliga aboriginska landskap och olidlig hetta. "Stick ut handen genom bilfönstret och du möts av en hårtorkshetta", beskrev Martin.

Samma kväll då vi återvände till Perth var det 14 grader i staden. Men det är, tack och lov, historia. Jag saknar inte snön därhemma, inte just nu i alla fall.

Utöver resandet har vi har fullt upp med skolprojekt, utställningar, middagar, vardagsgöranden och annat sådant som man gör när man njuter av livet.

... och äventyr!

Tre veckor efter första studielovet belönades vi med en "ledig" vecka till. Alla flitiga studerande ägnar sig åt att studera, medan alla flitiga äventyrare ägnar sig åt att äventyra. Endel försöker göra båda samtidigt.

Det här är Malte och hans 4WD, som förde oss runt hela Australiens sydvästra udde under fem fina dagar.

Via Bunbury, till Margaret River, Augusta, Pemberton, Denmark och Albany.

Vi simmade i de största vågorna någonsin.

... och klättrade i grottor och träd.

Ett stort land har stora träd.

... och träd som är över 60 meter höga (dem kan man promenera över).

En dag blev vi blöta, men å andra sidan hittade vi den mest galna 4WD-vägen över helt fantastiska sanddyner.

Nere vid västra Australiens sydligaste udde var det blåsigt. Fortsättning följer, måste resa till Broome häremellan.

Vardag ...

Det har slutat regna! Oktober ser ut att bli början på det som snart kan kallas australiensisk sommar.

Vi har en ny espressomaskin i vår lägenhet.


Har varit kulturell och besökt WA:s museum.


Hälsat på hajar (fler bilder i fotoalbumet).

Sett solen och regnbågen i Fremantle.



... och alltid återvänt hem.

Inget nytt under solen

Det här vädret går mig på nerverna. Alla guideböcker och internetsajter säger detsamma, Perth ska vara den soligaste staden i hela Australien. Och jo, så är det oftast. Men nej, inte det här året. För ser ni, september 2009 råkar vara den regnigaste septembermånaden sedan 1915, alltså nästan hundra år tillbaka.

Samtidigt har folket där på östkusten, lyckostarna i Melbourne och Sydney, fått uppleva en unik värmebölja med tanke på årstiden. Vänta till sommaren, säger alla. Då blir det hett. Kanske, men det är inte hettan jag längtar efter, bara känslan av att vakna upp till vackert väder, så man kunde unna sig en dag eller två vid någon av Perths världskända stränder (stadens absoluta stolthet).

Jag har funderat mycket på Perth den senaste tiden. Senast igår tangerade vi samtalsämnet, men några stop australiensiskt öl framför oss, på en mysig liten bryggerikrog i hjärtat av Fremantle. Välkommen till världens mest isolerade stad! Närmaste civilisation med utbyggd infrastruktur ligger 2 000 kilometer härifrån. Som att köra bil från Helsingfors till ... hm ... Genève i Schweiz. Inte något man gör varje vecka.

Så hurudant är Perth? En storstad, ja. En liten stad, ja. I hela västra Australien (WA) bor kring 2 miljoner, varav 1,4 är bosatta i Perth. Men själva stadskärnan är liten. Istället är invånarna bosatta i små och stora förorter som täcker in en rätt stor areal.

Vi/jag/mitt dagliga liv befinner oss i Murdoch. Att åka in till "city" är oftast ett projekt i sig och inget man tar sig för dagligen. Det är krångligt. Bussen går typ en gång i timmen, och tåget måste man alltid vänta på.

Så vad gör vi? Tja, studerar. Sitter instängda i våra rum och skriver essäer, har möten i biblioteket för att diskutera kolindustrins framtid, läser på tenter och streckar under ord och meningar och klottrar ner små anteckningar i marginalen.

Jag läser bäst ute på balkongen, vilket i praktiken innebär mindre tid för studier och mera tid för en massa intressanta pratstunder med storrökaren Tom. "Princess Diana", står det mitt bland några anteckningar om biodiversitet. Jag minns att vi talade om henne, Tom hade träffat henne då han var liten.

Bland materialet om Abraham Lincoln har jag funderat på livet efter döden, Adam och Eva och himmelriket. Vi talade om de två änglarna som besöker muslimerna i graven, efter att ha snubblat in på ämnet efter en dålig vits i Toms mammas Reader's Digest.

Och allra bäst, på sidan 169, står det: "Sometimes life couldn't be better ... goda minnen och goda vänner lever man länge på :) och lite solsken". (obs! då sken solen)