Tidiga morgnar är det allra bästa. Speciellt morgnar då det stormat och ösregnat hela natten, för att sedan lugna ner sig vid 6-tiden och lämna kvar en frisk fläkt fylld av dofter och fukt.
Det droppar fortfarande utanför mitt fönster, men molnen börjar skingras. Jag har väckt upp Winston, som vanligtvis inte gillar tidigare morgnar, men idag var det nödvändigt. Pulverkaffet är slut, och närmaste räddning betyder en 200 meters promenad över till Kirstin i nya studentbyn.
Winston är vår tjutande espressomaskin som brukar förgylla en och annan studerandes sinne. Han samarbetar allra helst med Tom, men jag jobbar på min övertalningsförmåga.
Börjar längta efter ett riktigt hushåll - med allt som hör till. Endast en vecka återstår, så ingen orkar längre investera i sådant som behövs:
1) En visp att röra ihop saker med
2) Medel att ta bort rödvinsfläckar från en vit kjol
3) En ordentlig disktrasa
Ikväll ska vi äta ute, fira med en sista middag tillsammans. I övrigt känner jag mig ganska färdig att lämna Perth. Har sett det mesta av stan, från stränderna till museerna, kört bil i morgonrusningen längs Freeway 2, druckit chai latte vid Cappuccino Strip i Fremantle, sett Australia II som vann America's Cup på 80-talet, ätit världens godaste pasta på italienska Sandrino's, svalt litervis med saltvatten utanför Scarborough surfbeach, hört självaste Matt Gresham live på en fiskpub och vandrat upp för St Jacob's ladder för att beundra utsikten över Perth i solnedgången.
Och nu ska jag studera.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar